Idag insåg jag att det minsann börjar vara skrämmande nära bäbis ankomst och ingenting är nerpackat i bb-väskan. Med dryga två veckor kvar så har vi inte fixat hem våran bilbarnstol, ingen sovplats till bäbisen har vi ens, vagnen är inte ihopsatt och rengjord, ingen skötplats är iordning. Inga kläder framplockade och bb-väskan opackad. Jag inser att vi inte ens har köpt några blöjor. Herre gud vart har vi haft tankarna!!

Ikväll fick jag hjälp av skönheterna att plocka fram de första kläderna och börja packa väskan. Dom har iaf stenkoll på vad som kommer att hända;)

 

 

Jag sitter och planerar min föräldraledighet. Det är ju nya regler som gäller för den nya bäbisen, och jag vet inte riktigt om jag tycker om dom... På Bella och Ronja har vi fått 480 dagar som vi fått ta ut precis som vi vill. Det enda man behöver tänka på är att man ska ha inkomst 5dagar/vecka när barnet blir 1 år, för att inte sänka sin SGI. Enkelt!

Jag och Johan har själva valt att ta så lite dagar som möjligt det första året, alltså levt väldigt fattigt (medvetet val) för att unna oss att vara tillsammans på somrarna.

Men med dom nya reglerna kommer inte detta att gå, för när barnet har fyllt 4 år får man bara ha 96 sparade dagar. I dagsläget har vi mer dagar på både Bella och Ronja! Visst, vi kommer att kunna använda dom 96 dagarna tills barnet är 12 år, men jag ser hellre att jag har valmöjligheten att själv bestämma hur jag vill ta mina dagar. 
Tanken bakom dom nya reglerna ska vara att man vill att föräldrar är hemma med sina barn medans dom är små och faktiskt behöver det som allra mest. I vårat fall är det bara våran ekonomi som påverkats av vårat val. Jag har ju fortfarande varit hemma med dom men med lite pengar. Så näe. Jag är inte så glad åt dom nya reglerna. 

Då får vi väl se om jag ångrar mig när vi fått prova på det. 

Nu är det snart ett helt år sen jag har varit in här och uppdaterat. 

Anledningarna till det är många. Jag känner att intresset har svalnat litegrann. Det är inte lika kul som förut. 

Och tiden vill jag gärna lägga på annat än bloggande, det har varit ganska skönt att vara härifrån. Men den största anledningen är att jag känner att jag inte riktigt kan uttrycka mig som jag vill, eller skriva om vad som helst... 
Man har så många "ögon på sig"... :P 

 

Det största sen senast är att vi väntar tillökning:)

Äntligen får jag må bra, och kan bara njuta av den tiden som är just nu. Det sparkas för fullt och magen är precis så där rund om go som man vill ha den. Det är supermysigt och jag försöker ta till vara på tiden, för den kommer nog inte tillbaka... 

här är en bild från några veckor sen (jag är ju fruktansvärt dålig på att ta kort)... 

Då var julen över. Vi firade den 23:e i vidsel med Johans familj, och på självaste julafton hemma i vårat hus med min familj. Tyvärr så glömde vi våran kamera hemma, så jag väntar på lite bilder. 

Flickorna var inte det minsta rädd för tomten. Dom sprang och öppnade dörren, och hade tagit fram stol till honom där han skulle sitta. Vidselstomten hade rent svårt att dela ut alla paket, för Bella surrade så mycket med honom att han inte hann läsa vad som stod på dom. Så jävla söt hon var!! "åhhh, titta tomten vad jag fick (efter vartenda paket)!! Åååhh, tomten får jag prova den här på en gång? Det där är min farmor, farfar och det är min faster, och där sitter mamma, och pappa osv. ;) Om jag hade haft det på filmkamera!! Ronja slet av pappret och båda två kramade och sa så artigt tack. Ja, det är ju bara härligt att se lyckan, eller hur!! ♥

Här spanas det efter tomten...

 

Den sista veckan har verkligen inte varit min vecka!!
 Det började med att jag körde i diket när jag skulle in till Luleå för att följa Sofie när hon skulle tattuera sig.

Ingen farlig avåkning. Jag skulle stanna och tanka i antnäs, men den där jävla pumpen ville inte sammarbeta med mig så min bil rullade därifrån lika törstig! Och när jag skulle svänga ut på vägen så svänger jag på ratten ena sekunden och den andra sekunden så har jag inte längre någon bekväm sittande ställning... Jag vet att jag tänkte, vad fan hände?! Där jag körde var det inte någon väg. Men det såg inte jag. Det var bara snö överallt. Och diket det hade drevat igen så naturligtvis prickar jag det! Det blev inga skador på mig, och inga större skador på bilen heller. Och jag fick hjälp av en lastbilschaffis så ganska snabbt var jag tillbaka på vägen, men då var jag tvungen att uppsöka min far så att han kunde hjälpa mig med bilen. När vi äntligen var klara och jag ringer upp Sofie för att säga NU KOMMER JAG! Ja, men tror ni inte hon redan var klar då!! Så jag fick mig ingen sån där första bra look, då det var inplastat när vi väl möttes upp... 

 

Dagen efter blir jag väckt av min telefon som alla andra mornar när jag ska jobba. Men inte av alarmtonen, utan av ringsignalen! Det tog en stund innan jag insåg att det var någon på andra sidan som ville prata med mig, för jag trodde att jag snoozade minsann. Då hade jag försovit mig!! 

 

Sen har jag haft diverse problem med kroppen, och i torsdags blev smärtorna för starka att uthärda med alvedon så jag uppsökte läkare. Jag har en inflammation i högra axeln. Jag blev faktiskt lättad att det "bara" var det, eftersom att jag har haft väldigt ont i bröstet och även tappat känseln i lillfingret, och tappat kraft i hela handen så har man ju som varit lite smått orolig att det skulle vara nåt "värre"... 

Jag var nog inte den smartaste som gick på jobbet med det här idag och igår, men jag tänkte härda ut när jag nu har semester i hela 16 dagar!! Om det blir någon semester återstår att se. Just nu känner jag mig mest som en grinig kärring... Men julledig, det ska jag iaf vara tillsammans med resten av familjen!:)

Idag är den första blodfria dagen sen jag började blöda på farsdag. Äntligen säger jag, så skönt att det är över!! Varje dag har man ju ändå blivit smärtsamt påmind om missfallet så fort man gått på toaletten. Sen så vet ni alla kvinnor, att tre dagar när man har mens är nog! Tänk er tre veckor då...

Jag tror ändå att allt känns lättare när det här är över, det är som det jag har väntat på.

 

Någon annan här som läser min blogg och varit med om samma sak kanske kan svara på en annan fråga jag har. 

Det är nämligen så att jag fick tag på information om att graviditetstester kan ge positiva utslag i hela 10 veckor efter ett missfall. Jag har kollat själv hur länge hormonerna finns kvar i min kropp, och igår visade testen äntligen negativt. Men är ägglossningstesterna känsligare än grav.testerna? För den ger positivt utslag medans den andra ger negativt. Och det kan ju inte vara så att jag har ägglossning hur länge som helst! Den har nämligen visat pos. i en vecka...

Då var årets julklappar nästan klara! Bara tre stycken kvar som vi inte lyckades få ihop trots många timmars sökande på stan. Så ikväll ska vi lyssna på gomusik och slå in dom, mysigt!

När vi kom hem var det bara å lasta ur bilen och vidare mot coop, där inventering väntade! Vi föräldrar till hockeylaget skulle få inventera så grabbarna får en slant till lagkassan, men fyyyy tusan! Jag vill aldrig räkna nåt mer i hela mitt liv! Jag kommer inte behöva räkna får för att somna ikväll, om vi säger så!
Men nu ska vi slå oss ner och äta en sen middag. Pizza står på matsedeln. Det gjorde väl inte det från början, men stressiga dagar får man ändra på den;).... har jag hört. 

Jag fullkomligt älskar det här programmet!!

Man får inblick i artisternas liv, och alla har dom levt dom på hårda sätt, har historier att berätta som gör dom mänskliga på nåt sätt... Innan var dom bara. Artister...

Darin har växt för mig, och hans tolkningar är ju fantastiska!! ♥ 

Darin - En apa som liknar dig (denna har jag faktiskt hört för länge sen, men den fastnade aldrig... Kanske förr i tiden var det inte rätt "sjanger"... nu tycker jag den är bra med både Darin och Olle, för jag har äntligen tagit till mig texten - och tolkar den som jag vill!)

 

Nu blir det många låtar, men här kommer den som faktiskt fick mig att lipa!!

 

Miss Li - Nåt för dom som väntar (kan man annat än älska denna kvinna?!) 

 

 

Inatt har det inte blivit någon effektiv sömn kan jag säga. 
Men det var mysigt på sitt sätt, från och till! 

Först kom Ronja in till oss och ville ligga bredvid mamma. En stund senare höll jag evigt säkert på att skita ner mig när Bella står vid min sida av sängen och stirrar på mig som kvinnan ur "the ring". Näe, nu var jag taskig. Men jag var fortfarande drömmandes, i nån maris (kan inte komma ihåg nu vad jag drömde). Och hon är ju alltid söt!! Men det var väääääldigt mörkt. Och jag blev vääääääldigt rädd. 

Har ingen aning om hur länge hon hade stått där, men hon sa nåt i stil med att hon aldrig trodde mamma skulle vakna. Men herregud, sa jag då. Det är ju bara att klättra upp! Sagt och gjort, och då var sängen full. 

Efter en massa sparkande mellan flickorna flyttade jag mig och la mig mellan dom. En arm i fejjan, en spark i magen och massa stånkandes hit och dit lyckades vi nog somna allihopa. 

Men då ramlar Ronja naturligvis ur sängen. Ingen liten smäll det. Huaa... Sen var det slut på sömnen. Tror inte flickorna sov en sekund efter 5. Men när pappan klev upp med dom fick jag sova en stund... Och jag säger en sak. 
Never again. 

Man är inte så smart när man är trött, men nästa gång kommer jag att ta mitt täcke och min kudde och placera mig i någon annans säng! 

Bella - Du är bäst mamma!!

Jag - men tack gumman, vad glad jag blir när du säger så!

Bella - och du är fin också, och såååt. 

 

Så... Fin, söt och bäst från en ärlig mun, dagen kunde inte sluta bättre!;)

Igår fick vi vara barnvakt åt Fanny. Under dom tre timmar som hon var hos oss (vaken hela tiden) grinade hon till en enda gång, och det var när vi prövade lägga henne på mage. Det var verkligen ingen hit!:)

Men annars var hon så nöjd och snäll! Och Bella tog bra hand om lillkusinen sin;) 

Tack för allt stöd, för alla fina kommentarer som jag har fått. 

Det värmer mitt hjärta när det känns kallt och sorgligt.

 

Jag frågar mig själv om det är normalt att vara så här ledsen? 

Man kan väl inte säga att det skulle vara onormalt att känna sorg, men stundvis känns det verkligen jättetungt:(

Som om jag skulle ha förlorat någon som redan fanns. Det är väl det att man hunnit vara så lycklig i flera vekor, sett fram emot, längtat och hunnit börja planera, och så vänder allt totalt.

Jag vet att det inte är över, jag vet att fler chanser kommer. 

Antar att man måste få vara ledsen ett tag, så kommer man tillbaka sen... 

 

Men tack för fina ord  ♥

Jag försöker hitta tillbaka till en stämningsfull vardag, efter en hemsk veckas avslut. 

Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle kännas så här tufft.

Fast vi nästan redan upplevt det, fått samma besked. Kanske därför det gör så ont, och känns så tomt. För man trodde någonstans att man kunde andas ut... 

På farsdag började jag blöda, och jag fick panik. Jag blev lugnad från alla håll och kanter med meningar som att det är ganska normalt, och att många gravida kvinnor blöder, och ibland vet man inte varför. 

Måndagen när jag fick ringa till gyn kunde inte komma snabbt nog...

Där var alla tider slut, men jag blev lugnad med samma ord, och fick en tid i torsdags.

Skulle blödningen öka eller jag få ont skulle vi åka in akut. Men jag fick aldrig ont... och jag började inte blöda mer, det var ungefär samma. Mest när man torkade sig som det kom på pappret... Jag hade ju en liten gravidkula på magen, och ville inte tro det värsta, samtidigt som jag på en dag inte kände av spänningarna i brösten längre.

 

På nåt sätt har jag varit inställd på att det skulle gå som förra gången, att vi skulle få ett glatt besked. När jag fick komma in och göra ultraljudet så var det som sist, han letade och letade, och sa ingenting på en lång stund. 

Sen kom orden... "nej, tyvärr... jag kan inte hitta något som tyder på liv". 

Inget hjärta längre som slog. Det hade stannat... :( Någon gång efter att vi varit där sist...

Åh, vad jag grinade! Jag hörde inte vad han sa för jag hörde bara mina egna tankar neeeeeej! Jag kunde inte tro det. Jag ville inte ta in det... Och på vägen hem efter en lång tystnad i bilen var jag tvungen att fråga min svärmor som följde mig, "är det verkligen dött"...  Jo Zara, sa hon och kramade min hand, och då sprutade tårarna som jag försökte hålla inne. 

Vi åkte upp till kåbdalis bara familjen över helgen, och under dom dagarna har jag insett vilken tur vi har haft.Som har fått världens finaste två flickor!!! Så underbara och välskapade som man kan bli, min stolthet ♥

Jag vill börja med att tacka för alla fina kommentarer och gratulationer! Både här och på FB. Jag blir jätteglad när jag ser allt fint som ni skrivit!:) 

 

Halloween då idag. Vad hittar vi på hemmavid? 

Så här nånting ser jag ut idag...