Då fyller man snart 25!

Här kommer årets önskelista... 

 

En spark vill jag väldigt gärna ha. Kanske tantigt, men det struntar jag i!;)

Idag är en bra dag. Idag är en dag full med lycka ♥

Jag ska berätta för er varför... 

Vi plussade på en sticka för ett par veckor sedan, och lyckan här hemma var total. 

Som tidigare har vi inte alls kunnat hålla detta hemligt, utan våra nära fick veta det i princip samma dag. 

Vi vet att mycket kan hända dom 12 första veckorna och att ingenting är säkert i början, men har ändå alltid tänkt att det kan vara skönt att dom vet, för skulle nåt hända så förstår alla varför man är ledsen. 

Så hände det som inte fick hända... jag fick fruktansvärda kramper i magen och började ana att någonting var galet. Det började först som molvärk och gick efter nån dag över till krampattacker som tvingade mig i liggläge. 

Jag ringde till gyn och fick en tid att komma om två dagar. Skulle jag börja blöda fick jag komma in akut. 

Dagen innan ultraljudet funderade jag på att avboka det, för då var allting som vanligt igen. Jag kände ingenting.

Inte det minsta ont, och frisk och kry som en nötkärna! Så det kändes ju onödigt att behöva ta ledigt från jobbet och slösa både pengar och tid på det... men så tänkte jag att det iaf kunde få vara kul att titta på bebisen även om man inte ser så mycket i början... och att få det bekräftat att allt var som det skulle, fast jag trodde jag oroat mig i onödan. 

Jag åkte in. Satte mig i gynstolen och gynekologen kunde snabbt konstatera att det inte var något utomkvedshavandeskap, och jag kunde andas ut.

Så blev hon bara tyst... i  nåt som kändes som flera minuter... förstorade bilden på skärmen där embryot låg, och mitt hjärta slutade slå... För det fanns inte en endaste rörelse där. 
Ingenting. Inget hjärta som slog. Ingenting... och jag började störtlipa! Hon frågade om det var en planerad graviditet och jag svarade att ja det var det.

Hon kunde inte förklara varför det blir så här men sa att det kan vara kroppens sätt att rensa det som inte kan överleva. Så fick jag en ny tid en vecka senare och skulle det se likadant ut så skulle jag få ett abortpiller för att driva ut.
Då förstod jag varför allt gått över så där plötsligt. Jag mådde så dåligt!!!:(

Jag var så förtvivlad. så många känslor inuti. Och även fast det var i början. Även fast det inte hade hunnit bli en bebis, så kändes det som att jag hade förlorat något stort.

Lyckan att få bära på dig, så efterlängtad av oss. 

Under veckan som gått har jag gripit efter alla hamlstrån som gått att nå. Jag har inte velat ge upp hoppet fast jag visste att jag kanske skulle bli lika ledsen en gång till...

Jag har inte fått någon blödning. Jag har varit ovanligt trött. Mina bröst har varit spända, en morgon mådde jag illa och sånt borde väl försvinna om man får ett missfall? 

Idag fick vi komma tillbaka. Jag var så nervös att läkaren fick be mig slappna av. 

Jag tordes inte titta på skärmen ens för jag ville inte se samma sak en gång till. Men när Johan började le så vände jag mitt huvud till skärmen, och där pickade små, små hjärtslag för fullt ♥