Nu tänkte jag ta mig i kragen och säga hej efter ett långt uppehåll här på bloggen. Skäms på mig! Skönt att se att mina trogna läsare inte gett upp utan fortfarande kikar in då och då i hopp om nåt nytt! ;P
Sååå, vad har då hänt den sista tiden? Jag har sjunkit ner i ett träsk av total slöhet som jag inte alls trivs i men inte orkar göra något åt för att förändra. Hur deprimerande lät inte det? Våran lägenhet ser ut som en svinstia, och har behövts städas i säkert en veckas tid minst. Men jag har inte orkat ta itu med det. Istället har jag legat slapp i soffan och förträngt soptippen som jag är omgiven av. Jag har gått på jobbet och bett till gud att det ska vara borta när jag kommer hem. Men han kan inte finnas, för varje dag ser det likadant ut när jag kommer hem, fast lite värre... Min man verkar inte heller vara någon superhjälte med skurhink och trasor, tyvärr. Så idag har jag nu suttit vaken i tre timmar framför tv´n och bävat inför stunden då jag ska känna mig lite piggare och ta itu med allt. Vilket jag ju måste eftersom att vi har middags bjudning imorgon, och skämmas skulle jag göra om dom kom hit nu! Tror faktiskt inte ens jag skulle öppna dörren om någon ringde på.
Har inte tvättat kläder på typ 1 månad. Jag har ett par rena trosor kvar och dom fem sista jag använt är så små att jag fått nya "tattueringar" runt höften. Så med tre tvättkorgar fulla som verkar skrika åt mig, och garderoben ekandes tom så inser jag att jag även kommer vara tvungen att ta itu med detta idag! Det ger mig huvudvärk bara att tänka på. Disk berget har börjat lukta - ja, det är sant!!! När har jag haft ett diskberg som luktar och en lägenhet så hemsk att ingen får komma på besök sist?! Och inga rena underkläder?! Ja, ni som känner mig tror mig säkert inte, men det är verkligen sant. Jag skulle behöva få inspiration till att röra mig och äta mer rätt. Jag känner mig inte vacker för fem öre. Ska det kännas så här att vara gravid?! Jag är jätte lycklig över våran "flicka" i magen, och jag brukar lyssna till hennes inspelade hjärtslag varenda dag och känna sådan oerhörd lycka över vad vi tillsammans presterat som växer inuti mig! Men jag har blivit lat och jag har blivit fet, och kan till råga på allt "komma undan" med att jag är gravid. Visst får jag fika och äta godis och snacks när som helst jag blir sugen, jag är ju gravid! Och visst kan jag ligga framför tv´n hela kvällarna och aldrig röra på mig eller träffa folk, jag är ju trött. För att jag är gravid. Och jag kan äta all onyttig mat som finns för barnet kommer ändå behöva energin och jag behöver ju ändå lägga på mig litegranna.... Jag kommer ändå bli stor och om någon har nån synpunkt, så är jag ju faktiskt gravid. Och magen växer ju när man är gravid. Men det är den syn jag och många andra har att magen blir klotrund och brösten stora, som inte alls stämmer ju! Och så hör man tjejjer säga "jag hoppas bara min mage blir stor, jag skulle dö om jag blev fet". Och jag tänker direkt, men är du dum!! Det betyder väl mer det som växer där inne än hur DU ser ut? Och hur kan man vara så ego att tänka på sitt yttre när man är gravid... Man ser ju ut som man gör. Nu sitter jag här och känner mig fet och inte nöjd med mig själv alls. Inte för att jag växer, eller jo, men jag varken rör mig och äter helt fel och hur mycket som helst sen mår jag dåligt över det och orkar inte göra nåt åt det. För att jag blivit totalt osocial och tappat ork och lust till allt. Är det normalt? Förstår någon mina känslor? Jag är känslosam och det här stadiet kommer säkert att gå över snart. Jag hoppades på nu när jag inte alls känner mig bra. men det verkar inte vara rätt dag. Det jobbigaste är alla människor runt omkring en som hela tiden tjatar om vikt och utseende och träning. "åh, jag har gått upp 2 kg efter jul och jag måste måste måste måste" åsså ser dom ut som skelett. Eller "åh jag har inte tränat sen i tisdags, fan vad slö jag har varit" åsså är det typ fredag eller nåt. Skitjobbigt!! Jag har gått upp 4kg och inte ett enda har satt sig runt magen känns det som! och jag kan inte förstå att inte vågen visar mer för det känns som 15, minst! Jag har inte tränat på, vad? tre månader. Och jag vet att jag är gravid och man inte ska tänka och känna som jag gör, men vad gör man när det händer? Och det är jobbigt när människor ber en visa magen hela tiden eller dra upp tröjan. Jag har lite dålig självkänsla och den blir inte bättre av det, tro mig. Så, snälla kan inte bara någon komma och säga till mig: Jag vet precis vad du går igenom och hur det känns och det är normalt! För jag känner mig så onormal som någon kan känna sig. Man ska ju bara vara glad, men inte är man det!=(