Helt färdig!!
Alltså jag är helt färdig. Trött. Orkeslös. Helt SLUT....
Vartenda steg som jag tar är jobbigt. Det känns som jag inte har någon cirkulation i blodet. Och jag går runt och flåsar hela tiden. Blir andfådd av ingenting. Min rygg pallar inte mer, det känns som att den ska gå av.
Inatt har jag inte haft någon bra natt dessutom. Vi flyttade oss till soffan till slut, när jag ändå inte kunde ligga ner i sängen, och det är konstigt det där. Hur kan man somna då i soffan?! Det är som att min kropp känner av "nu går hon och lägger sig, då sätter vi igång med lite halsbränna och kräkattacker...." typ!
Å sen det här med humöret. Klart man får kort stubin när precis allt känns jobbigt.
Igår var jag då tvungen att säga till Johan att förlåt mig, jag är inte mig själv just nu.
Jag mår inte så bra, jag har kort stubin och allt du gör är fel, även om det är rätt. Det är inte DU, det är JAG. Jag vet inte vad det är med mig...
Så när vi skulle lägga flickorna var Ronjas eltandborste spårlöst försvunnen, och jag hann skälla ut Johan med att han är typ blind innan jag faktiskt insåg att den ÄR borta. Hur kan en sån försvinna?! Har letat i hela huset utan resultat... jaja, skit i den. Men sen var även den nya boken som inhandlades idag borta, kände bara att nej, nu får det då vara... Ibland behövs det inte mycket för att man ska go nuts.
Ber för en god natts sömn, och bättre humör imorgon!
Slutet, och början på något nytt
Det känns ganska underligt att tänka på att detta kan vara min sista dag som gravid (Ronja kom så här dags, så man vet ju aldrig).
Det känns både lättande och sorgligt. Jag längtar massor efter bäbisen, och jag är jätteless på att vara gravid just nu.
Jag vill verkligen, verkligen kunna ligga på mage igen!! Jag vill kunna göra saker (vardagliga) utan att bli andfådd, och jag känner mig lite fången i min kropp just nu när jag faktiskt lyckats lägga på mig över 20kg.
Jag vet att man inte får tänka så när man är gravid. Men jag ska inte hymla om det. Jag känner mig kolossal emellanåt. Som en strandad val ungefär. Men det brukar väl vara så i slutet för dom flesta...
Jag är lite less alla humörsvängningar också, och det är väl Johan som fått ta den mesta skiten. Emellanåt känner jag rent själv att jag inte alls är mig själv eller särskillt trevlig...
Men det jag ser mest fram emot av allt är att få slippa denna halsbränna som har förföljt mig denna graviditet. Jag har mått så sjukt dåligt, och ingenting har hjälpt. Jag har kräkts på nätterna och inte kunnat sova alls i perioder.
Nu har det tack och lov lättat och jag har faktiskt fått sova några nätter *peppar peppar* i rad:)
Nu har det tack och lov lättat och jag har faktiskt fått sova några nätter *peppar peppar* i rad:)
Kanske bäbis låter mamma vila upp sig nu inför förlossningen haha!
Samtidigt så vet jag att jag kommer att sakna magen nåt så ofantligt när den väl är borta. Det är ju så sjukt mysigt att få bära på ett barn. Jag önskar att alla fick känna den känslan när det sparkar och rörs av ett annat liv inuti en. Det är ju helt fantastiskt. Känslan när man lägger handen på magen och "stryker" sitt barn när det rörs. Ja, det går ju inte att förklara, så är det bara. Självklart blir ju allt så mycket större när man får ha det lilla knytet hos sig på "riktigt". Men det är ändå något så vackert och fint tycker jag med att få vara gravid. Vi har ju sagt att vi är nöjda efter det här barnet, så lite sorgligt känns det samtidigt som jag bara önskar att det ska sätta igång.
V.38
Jag är så nyfiken på att få träffa dig och se vem du är, få se om du är lik dina systrar.
Jag längtar efter att få hålla dig i min famn, och att få lukta på dig!
Vi tar nya tag...
Jag försöker hitta tillbaka till en stämningsfull vardag, efter en hemsk veckas avslut.
Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle kännas så här tufft.
Fast vi nästan redan upplevt det, fått samma besked. Kanske därför det gör så ont, och känns så tomt. För man trodde någonstans att man kunde andas ut...
På farsdag började jag blöda, och jag fick panik. Jag blev lugnad från alla håll och kanter med meningar som att det är ganska normalt, och att många gravida kvinnor blöder, och ibland vet man inte varför.
Måndagen när jag fick ringa till gyn kunde inte komma snabbt nog...
Där var alla tider slut, men jag blev lugnad med samma ord, och fick en tid i torsdags.
Skulle blödningen öka eller jag få ont skulle vi åka in akut. Men jag fick aldrig ont... och jag började inte blöda mer, det var ungefär samma. Mest när man torkade sig som det kom på pappret... Jag hade ju en liten gravidkula på magen, och ville inte tro det värsta, samtidigt som jag på en dag inte kände av spänningarna i brösten längre.
På nåt sätt har jag varit inställd på att det skulle gå som förra gången, att vi skulle få ett glatt besked. När jag fick komma in och göra ultraljudet så var det som sist, han letade och letade, och sa ingenting på en lång stund.
Sen kom orden... "nej, tyvärr... jag kan inte hitta något som tyder på liv".
Inget hjärta längre som slog. Det hade stannat... :( Någon gång efter att vi varit där sist...
Åh, vad jag grinade! Jag hörde inte vad han sa för jag hörde bara mina egna tankar neeeeeej! Jag kunde inte tro det. Jag ville inte ta in det... Och på vägen hem efter en lång tystnad i bilen var jag tvungen att fråga min svärmor som följde mig, "är det verkligen dött"... Jo Zara, sa hon och kramade min hand, och då sprutade tårarna som jag försökte hålla inne.
Vi åkte upp till kåbdalis bara familjen över helgen, och under dom dagarna har jag insett vilken tur vi har haft.Som har fått världens finaste två flickor!!! Så underbara och välskapade som man kan bli, min stolthet ♥
Det var inte vår tur den här gången:(
Men vi tar nya tag!
Halloween
Jag vill börja med att tacka för alla fina kommentarer och gratulationer! Både här och på FB. Jag blir jätteglad när jag ser allt fint som ni skrivit!:)
Halloween då idag. Vad hittar vi på hemmavid?
Så här nånting ser jag ut idag...
Jag har nog aldrig i mitt liv varit så här snuvig förut. Och jag får panik av det!!
Dagen började med otrivin nässpray för att det var så täppt att jag inte fick någon luft. Efter att jag sprayat två gånger och näsan bokstavligen bara forsar så köpte jag hem en comp spray som ska attackera även rinnsnuva... resultatlöst. Två dassrullar senare blev jag less och gick och köpte en mentholspray för den är ju oslagbart bäst... Den rensar ju lixom både snor, baciller, näshår och hjärnan på väg upp...
Jag inser ju att jag har överdoserat idag, men jag klarar inte av att inte kunna andas!
Sen läser jag bruksanvisningen där det står att nässprayerna jag använt en sisådär 6 gånger idag inte ska användas av gravida kvinnor. Jamen det kändes ju GREAT!
Ska jag vara orolig nu?
En pumpa har vi lysandes här iaf.
Och en supersöt tjej var det som hjälpte pappan att göra den!
Ett litet hjärta som slår...
Idag är en bra dag. Idag är en dag full med lycka ♥
Jag ska berätta för er varför...
Vi plussade på en sticka för ett par veckor sedan, och lyckan här hemma var total.
Som tidigare har vi inte alls kunnat hålla detta hemligt, utan våra nära fick veta det i princip samma dag.
Vi vet att mycket kan hända dom 12 första veckorna och att ingenting är säkert i början, men har ändå alltid tänkt att det kan vara skönt att dom vet, för skulle nåt hända så förstår alla varför man är ledsen.
Så hände det som inte fick hända... jag fick fruktansvärda kramper i magen och började ana att någonting var galet. Det började först som molvärk och gick efter nån dag över till krampattacker som tvingade mig i liggläge.
Jag ringde till gyn och fick en tid att komma om två dagar. Skulle jag börja blöda fick jag komma in akut.
Dagen innan ultraljudet funderade jag på att avboka det, för då var allting som vanligt igen. Jag kände ingenting.
Inte det minsta ont, och frisk och kry som en nötkärna! Så det kändes ju onödigt att behöva ta ledigt från jobbet och slösa både pengar och tid på det... men så tänkte jag att det iaf kunde få vara kul att titta på bebisen även om man inte ser så mycket i början... och att få det bekräftat att allt var som det skulle, fast jag trodde jag oroat mig i onödan.
Jag åkte in. Satte mig i gynstolen och gynekologen kunde snabbt konstatera att det inte var något utomkvedshavandeskap, och jag kunde andas ut.
Så blev hon bara tyst... i nåt som kändes som flera minuter... förstorade bilden på skärmen där embryot låg, och mitt hjärta slutade slå... För det fanns inte en endaste rörelse där.
Ingenting. Inget hjärta som slog. Ingenting... och jag började störtlipa! Hon frågade om det var en planerad graviditet och jag svarade att ja det var det.
Ingenting. Inget hjärta som slog. Ingenting... och jag började störtlipa! Hon frågade om det var en planerad graviditet och jag svarade att ja det var det.
Hon kunde inte förklara varför det blir så här men sa att det kan vara kroppens sätt att rensa det som inte kan överleva. Så fick jag en ny tid en vecka senare och skulle det se likadant ut så skulle jag få ett abortpiller för att driva ut.
Då förstod jag varför allt gått över så där plötsligt. Jag mådde så dåligt!!!:(
Då förstod jag varför allt gått över så där plötsligt. Jag mådde så dåligt!!!:(
Jag var så förtvivlad. så många känslor inuti. Och även fast det var i början. Även fast det inte hade hunnit bli en bebis, så kändes det som att jag hade förlorat något stort.
Lyckan att få bära på dig, så efterlängtad av oss.
Under veckan som gått har jag gripit efter alla hamlstrån som gått att nå. Jag har inte velat ge upp hoppet fast jag visste att jag kanske skulle bli lika ledsen en gång till...
Jag har inte fått någon blödning. Jag har varit ovanligt trött. Mina bröst har varit spända, en morgon mådde jag illa och sånt borde väl försvinna om man får ett missfall?
Idag fick vi komma tillbaka. Jag var så nervös att läkaren fick be mig slappna av.
Jag tordes inte titta på skärmen ens för jag ville inte se samma sak en gång till. Men när Johan började le så vände jag mitt huvud till skärmen, och där pickade små, små hjärtslag för fullt ♥
Så idag kanske ni kan förstå att vi är väldigt väldigt lyckliga här!;)
