Helg.
Godmorgon världen.
Så var vi till Malin under dagen som fyllde år och gratta henne. Han Viggo är gode så söt! Och gode så liten!
Har Bella verkligen varit så där liten? Det går så fort!
Skulle vela att hon var 8 månader mycket mycket längre.
Hon är så sjukt mysig och underbar! Och glad. Hela tiden är tjejen glad, vilken gotjej vi har!=)
Det var några som frågade mig i helgen hur det kändes att lämna henne hemma och "nä men är du redan tillbaka på jobbet"?!
För det första så "lämnar jag" henne inte hemma. Hon är ju faktiskt med sin pappa.
Och det tror jag är bra för båda två. Sen kanske det är tidigt att vara tillbaka efter åtta månader, men faktiskt ganska skönt och roligt att få göra nåt annat en liten stund. Det är ju bara 50% jag jobbar.
Så gör vi det också för att dryga ut våra föräldradagar då det finns en liten plan att vi ska kunna vara hemma båda två en tid när nästa kommer.
Sen sa jag att det är nästan som att vara nykär. Ni vet när man träffar någon och går runt och är så där lycklig hela dagarna. Man har en längtan att klockan ska bli 16 så man får springa hem och pussas och säga hur mycket man tycker om varandra. Ungefär så är det.
Jag är glad, dagarna går fort, och så saknar man Bella så där lagomt så man längtar tills man får komma hem, lyfta upp henne, och ge henne världens kram! Dom tyckte det var en mysig förklaring!;)
Prommis
Grattis till lilla Harry!
Graviditeten
Det blir ca 1 år och 2 månader mellan Isabelle och hennes lillasyster/lillebror.
Jag har mått bra hitills den här gången också, sluppit allt illamående. Förutom att jag har varit sjukt trött! Om man bara kunde få hela världen att förstå hur sjukt trött man är i början av en graviditet (iaf jag, båda gångerna)! Det är sinnes... som om man konstant går omkring och är sjuk, man orkar ingenting och vill bara sova sova sova. Men nu har det äntligen börjat vända! Den 29:e kommer vi få höra hjärtljuden. Det ser jag framemot. Det blir också första besöket hos barnmorskan. Det blir spännande att gå dit...
Jag kommer ihåg att jag var rätt upprörd sist jag träffade min BM på efterkontrollen och hon frågade hur allt kändes och så... Jag sa då att jag och Johan var jättelyckliga och att vi vill ha våra barn tätt. Att vi redan börjat prata smått om att vi ville ha en till. Det tyckte inte hon var en bra idé.
Hon förklarade för mig hur jobbigt det är med två små barn samtidigt, och resten kommer jag inte riktigt ihåg men jag kände mig överkörd. Som en uppläxad tonåring som inte förstår någonting.
Jag är 26, kan tänka och mina val är mina. Hon menade säkert bara väl, men det blev helt fel och jag kände mig arg och ledsen efteråt.
Visst förstår jag att det är mycket med två små. Jag inbillar mig inget annat. Men jag tror att det blir mycket roligare också.
Vi har fått så många kommentarer om att det är alldeles för snabbt. Själv kommer jag från en familj där vi har haft så mycket ut av varandra. Jag är tvilling och min syster är tre år yngre än oss. Vi har alltid lekt samman och haft jätte roligt tillsammans och idag är vi bästa vänner. Jag vill gärna ge mina barn samma möjlighet.
This is my life
Melodifestivalen
Tack
Ikväll känner jag mig rund som en fotboll! Kvällen har spenderats med Sofie och Nisse och har bestått av enbart frosseri kan jag tala om. Först godmat. Stek med pommes, varma grönsaker och bea. Och sen godis, chips och dip. Vi såg ju solsidan så klart! Snacka om överlägset bäst serie! Så spelade vi "lika par leka bäst" och det blev oavgjort. Bra jobbat för våra 3 år jämfört med deras 7!;P
En mysig nyhet
Off to work...
Lillan somnade 8 igår kväll. Sover fortfarande. Hon sover alltid som en stock när vi är här. Kan undra varför? Jag kanske flyttar hit!;)
Idag jobbar man bara halv dag och sen ska jag och Bella på föräldraträff. Det ska bli roligt!=)
Måste också passa på att skriva nu när jag jobbat mer än en månad att det känns jättebra att jobba. Det är rent roligt att gå på jobbet. Svårt att komma ihåg när man kände så sist! Nu blir det ju lite jobbigt när Johan är sjukskriven och inte kan lyfta lillan. Men vi får lösa det på nåt sätt. Nu måste jag kila om jag ska hinna!
Rädd för sin egen spegelbild
Jag har precis slutat hoppa varje gång jag kommer in på toan och råkar se mig i spegeln. Det är som att man blir rädd när man inte känner igen sig själv...;P Men nu har jag börjat vänja mig. Anledningen är denna (ursäkta den dåliga bildkvaliten, jag fattar inte varför mina bilder blir så ljusa!):
Jag var alltså hos frissan i Torsdags och fick någon slags kris!;P Jag kände att jag ville göra om hela mig. Gå in och komma ut som en helt annan människa. Jag blev nöjd, men det känns jävligt kort!
Ni är då för underbara!
Jag vill tacka Nisse och Turid som har ställt upp för oss de här dagarna.
Jag vet inte vad vi skulle göra utan er!!
Nu är det friskt hemma. Om man bortser från Johan;P
Nisse har varit så himla snäll med oss! handlat, skjutsat, barnvaktat och tog lillan på promenad i vagnen bara så att jag skulle få vila en stund. Fram och tillbaka mellan oss och sin sjukling Sofie hemma...
Turra har kört oss fram och tillbaka och mitt i natten till sunderbyn. Lagat mat och hjälpt mig med lillan.
Ni är guld värda, vet ni det!
Allting går emot oss...
Det är lixom ingenting som går som det ska.
Liten blev sämre i Tisdags. Det lilla jag fick i henne kom som en fontän i retur.
Hon luktade aceton i munnen. Jag ringde barnmott. i sunderbyn och vi fick komma in. Hon blev inlagd. Vinterkräkan sa läkaren att han trodde det var. Och att hon luktade frätande ur munnen berodde på uttorkning.
Vi har gett henne vätskeersättning blandat med sockerdricka. Det gillar hon, hon suger i sig det direkt!
Jag har kännt den här veckan hur mina krafter har lämnat min kropp och mitt psyke. Jag har gått på sparenergi... Har tänkt att nu är det iaf inte så länge kvar så kommer Johan hem... Så ringer han på Tisdag. Säger att han ligger på sjukhus och har opererats. Han har brutit fotleden på två ställen och det är så illa att han inte får sätta ner foten på 6 veckor till att börja med. Förmodligen blir det längre än så. Jag tycker så synd om honom som bara får ligga i soffan och känna sig hjälplös och inget kunna göra.
Jag tycker synd om mig själv också!! Och jag skäms inte det minsta lilla över att säga det...
En vecka av barngråt och sjukdom har tärt på mina krafter och jag längtar efter en sovmorgon. Men den ser ut att vara månader bort.
Jag vet att jag har underbara vänner och familj som mer än gärna ställer upp. Men dygnets jobbiga timmar känner man sig så ensam. Fy fan vad starka ni ensamstående föräldrar är!! Ni gör ett så bra jobb, det ska ni veta!
Trötter...
Jag hade tänkt skriva ett roligt inlägg, men det får vänta tills imorgon.
Jag är nämligen så trött att jag snart trillar av stolen.
Isabelle mår mycket bättre idag, och det gör ju jag med då naturligtvis. Men det tar på krafterna att ha en sjuk dotter, och jag kan tala om att jag har haft huvudvärk av all baby-gråt och brist på sömn.
Men som sagt så är det bättre nu och idag har vi till och med tagit oss ut på en promenad. Det var sååå obeskrivligt skönt med frisk luft kan jag tala om!
Nu blir det då godnatt så hörs vi imorgon, och då kanske jag kommer med nåt roligare!;P
