Vi tar nya tag...

Jag försöker hitta tillbaka till en stämningsfull vardag, efter en hemsk veckas avslut. 

Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle kännas så här tufft.

Fast vi nästan redan upplevt det, fått samma besked. Kanske därför det gör så ont, och känns så tomt. För man trodde någonstans att man kunde andas ut... 

På farsdag började jag blöda, och jag fick panik. Jag blev lugnad från alla håll och kanter med meningar som att det är ganska normalt, och att många gravida kvinnor blöder, och ibland vet man inte varför. 

Måndagen när jag fick ringa till gyn kunde inte komma snabbt nog...

Där var alla tider slut, men jag blev lugnad med samma ord, och fick en tid i torsdags.

Skulle blödningen öka eller jag få ont skulle vi åka in akut. Men jag fick aldrig ont... och jag började inte blöda mer, det var ungefär samma. Mest när man torkade sig som det kom på pappret... Jag hade ju en liten gravidkula på magen, och ville inte tro det värsta, samtidigt som jag på en dag inte kände av spänningarna i brösten längre.

 

På nåt sätt har jag varit inställd på att det skulle gå som förra gången, att vi skulle få ett glatt besked. När jag fick komma in och göra ultraljudet så var det som sist, han letade och letade, och sa ingenting på en lång stund. 

Sen kom orden... "nej, tyvärr... jag kan inte hitta något som tyder på liv". 

Inget hjärta längre som slog. Det hade stannat... :( Någon gång efter att vi varit där sist...

Åh, vad jag grinade! Jag hörde inte vad han sa för jag hörde bara mina egna tankar neeeeeej! Jag kunde inte tro det. Jag ville inte ta in det... Och på vägen hem efter en lång tystnad i bilen var jag tvungen att fråga min svärmor som följde mig, "är det verkligen dött"...  Jo Zara, sa hon och kramade min hand, och då sprutade tårarna som jag försökte hålla inne. 

Vi åkte upp till kåbdalis bara familjen över helgen, och under dom dagarna har jag insett vilken tur vi har haft.Som har fått världens finaste två flickor!!! Så underbara och välskapade som man kan bli, min stolthet ♥

Det var inte vår tur den här gången:( 

 

Men vi tar nya tag!

Huva Zara, vad ni fått gå igenom mycket. Många styrkekramar till er och det är bara fortsätta så är ni garanterat på banan igen. Många kramar till er och om ni har tid kan ni kika förbi på lördag efter lunch på födelsedagsfika hemma hos oss :)

Nej vad tråkigt för er! :/ Styrke kramar!

Så hemskt, jag har grattat dig till baby och får nu läsa detta. Så fruktansvärt tråkigt, och förlåt för mitt grattande. Som du skriver, ni har verkligen två söta och härliga små flickor! Kram!

Jag är ledsen. Jag har varit med om precis samma sak. Vi fick se ett hjärta slå i vecka 8. Nästa ultraljud i vecka 13 visade inget tickande hjärta längre. Fostret var i rätt storlek för veckan så det hade slutat slå bara i dagarna. Jag hade inte blött dock, så det kom bara som en stor chock. Jag ville inte vänta tills kroppen skulle ta hand om det då det kunde ta upp till 2 veckor så dagen efter fock jag tid för skrapning. På det sista ultraljudet för att en sista gång försäkra oss om att det inte fanns något liv så låg man ändå i någon slags drömvärld och hade liiite hopp om att hjärtat skulle slå, vilket det såklart inte gjorde. Fy....det var en fruktansvärd dag. Och så även veckorna efter. Det var många tårar och det säger jag dig, du MÅSTE gråta, du behöver det.
En liten tröst, om man kan säga så är att det påstås att det går oftast snabbt för kroppen att återhämta sig och kan många gånger vara lite lättare att bli gravid efter ett MF/MA. För mig stämde det och 1,5 månad efter skrapningen fick jag plus på stickan igen. Den gången gick det bra. Men dom första 15 veckorna, innan jag började känna rörelser, dom var fruktansvärt påfrestande för psyket.
Kramar till er. Hälsa Johan!

Nej va tråkigt för er :/ kramar till er allihopa och är tjejerna leksugna någon dag titta förbi Ida surrar om sina kompisar Belle och Ronja

Bella inte Belle ;)

Åh, jag är så ledsen för eran skull! Blev så ledsen i söndags när jag pratade med Johan. Tyvärr vet vi allt för väl hur jobbigt det är... Dom två första av våra MF hade jag heller ingen smärta och då lever man lite extra på hoppet till en början. Jag hoppas ni snart är på banan igen. Många kramar från oss!

Det vred om i magen då jag läste.. usch det är så hjärtskärande att vara med om detta. Massor av styrkekramar!

Styrke kramar till er allihopa.