När jag går med barnvagnen har jag för vana att så fort jag stannar så drar jag vagnen fram och tillbaka för att "vagga" min dotter. Jag vet inte varför jag jämt gör det. Jag har intalat mig själv att det lugnar henne, men 99% av gångerna jag gör det så sover hon ju redan... Igår var vi och hälsade på på restaurangen där jag jobbar. Jag visade glatt upp min lilla dotter till några stammisar som grattade oss. Sen kom syster min och började prata med mig. Jag stod där och surrade med henne ett tag samtidigt som jag "vaggade" - alltså drog vagnen fram och tillbaka. När jag sen skulle visa henne för mina arbetskamrater så böjer jag mig ner och ska dra undan skyddet. Jag får hjärtslag - ungen är inte där!! Vart fan är hon?! Jag började snurra runt på stället i vad som måste ha sett ut som en mycket lustig dans, och där! Vilken lättnadens suck jag drog! Johan hade tagit upp henne och hade redan dragit igång showen för fullt med att visa upp henne. Ååå - är man totally lost sometimes?! Men jag känner mig snuvad, det är ju min uppgift! Man blir lite ego ibland. Det gäller alltså att vara snabb hära!=) Vi fick kläder till lillan och det bjöds på fika också, inte alls dumt!

Jag har blivit fitness brud, och funderar på att ställa upp och tävla! Jag måste se ut som Karl-Alfred! Iaf känns det så... Att bära runt på mitt lilla knyte har gett mig muskler som ömmar av träningsvärk. Har aldrig varit i närheten av träningsvärk ens när man bodde på gymmet!

Ibland känner man sig otillräcklig. Min dotter har i flera dagar skrikit och varit missnöjd. När hon igår grät så tårarna trillade ner för hennes kinder blev det helt enkelt för mycket för mig. Jag ringde BVC med gråten i halsen och bad om hjälp. Vad ska jag ta mig till. Så fort jag tar henne från bröstet så blir hon helt hysterisk. Det går inte att bära på en bäbis heller 24-7... Det orkar ingen. Min sömn har blivit påverkad då jag knappt sovit alls, eftersom hon varit vaken nästan dygnets alla timmar. Nåväl, jag fick en tid att komma och väga henne idag och rådet att köpa hem mjölkersättning, då hon på BVC helt enkelt trodde att jag har för lite mat åt henne, och att det är därför hon suger så mycket och blir så upprörd då jag tar henne från bröstet. Sagt och gjort. Jag tycker inte om tanken att ge upp så lätt och ersätta hennes riktiga mat. Så jag körde mitt race i många timmar innan jag tog till bröstpumpen. Jag bad en stilla bön till pumpen medans jag höll den i min hand. Men inte en droppe kom det... Jag blev väldigt upprörd. Jag har tappat förmågan att producera mat till mitt eget barn. Kan nåt vara värre? Inte för stunden. Vi gav henne ersättning inatt och imorse. Hon sov som en ängel och har sett ut att ha det väldigt bra. Plötsligt kändes det ganska okej ändå. Bättre att veta vad felet är och kunna åtgärda det. Jag föredrar det här framför kolik. Jag hoppas, hoppas, hoppas att vi ska slippa det. När jag äntligen kunnat andas ut, känna lättnaden, och hunnit vila en stund så mår jag mycket bättre...