Det känns ganska underligt att tänka på att detta kan vara min sista dag som gravid (Ronja kom så här dags, så man vet ju aldrig). 

Det känns både lättande och sorgligt. Jag längtar massor efter bäbisen, och jag är jätteless på att vara gravid just nu.

Jag vill verkligen, verkligen kunna ligga på mage igen!! Jag vill kunna göra saker (vardagliga) utan att bli andfådd, och jag känner mig lite fången i min kropp just nu när jag faktiskt lyckats lägga på mig över 20kg.

Jag vet att man inte får tänka så när man är gravid. Men jag ska inte hymla om det. Jag känner mig kolossal emellanåt. Som en strandad val ungefär. Men det brukar väl vara så i slutet för dom flesta...

Jag är lite less alla humörsvängningar också, och det är väl Johan som fått ta den mesta skiten. Emellanåt känner jag rent själv att jag inte alls är mig själv eller särskillt trevlig...

Men det jag ser mest fram emot av allt är att få slippa denna halsbränna som har förföljt mig denna graviditet. Jag har mått så sjukt dåligt, och ingenting har hjälpt. Jag har kräkts på nätterna och inte kunnat sova alls i perioder. 
Nu har det tack och lov lättat och jag har faktiskt fått sova några nätter *peppar peppar* i rad:) 

Kanske bäbis låter mamma vila upp sig nu inför förlossningen haha! 

Samtidigt så vet jag att jag kommer att sakna magen nåt så ofantligt när den väl är borta. Det är ju så sjukt mysigt att få bära på ett barn. Jag önskar att alla fick känna den känslan när det sparkar och rörs av ett annat liv inuti en. Det är ju helt fantastiskt. Känslan när man lägger handen på magen och "stryker" sitt barn när det rörs. Ja, det går ju inte att förklara, så är det bara. Självklart blir ju allt så mycket större när man får ha det lilla knytet hos sig på "riktigt". Men det är ändå något så vackert och fint tycker jag med att få vara gravid. Vi har ju sagt att vi är nöjda efter det här barnet, så lite sorgligt känns det samtidigt som jag bara önskar att det ska sätta igång.