Nu ska jag och den här sköna bönan sova var tanken... Hon är den mysigaste att sova med, vill ligga så nära som det bara går, då sover hon som bäst. Ibland tror jag att hon har någon plan på att försöka ta sig tillbaka in i magen;)

Jag har avverkat mina första promenader nu ett par dagar, och det känns härligt att röra på sig igen. Däremot så är det jobbigt att känna sig "så himla tung". Det märks att jag har dom här kilona som jag inte är van att släpa på och flåset är ju inte som det en gång var, om vi säger så...

Jag blir så himla sugen på annan aktivitet dock när jag rör mig och hör musiken i hörlurarna. Jag tycker inte alls att det är roligt att gå!:(

Jag vill sätta på mig klätterselen, löparskorna, slänga mig på en cykel och till och med he mig in på gymet och lyfta tunga vikter! Jag vill helt enkelt känna svetten rinna! Det saknar jag. Jag väntar på efterkontrollen nu. Jag har hört skräckexempel från vänner och bekanta som har börjat träna för tidigt, som ställt till det en hel del. Hur länge ska man vänta med att träna efter en förlossning? 

Efter mina andra två förlossningar har jag börjat träna väldigt fort, men aldrig egentligen tänkt på att man ska vänta... Efter Bella hade jag bara bråttom att bli av med alla kilon (gick upp 16), och efter två månader hade jag gått ner allt.

Och efter Ronja tränade jag ju som en tok på gymet, eftersom att jag ställde upp i k&h´s styrketävling som var 5 månader efter förlossning. Då vägde jag in mig på -15 + 2 kg till! Alltså hade jag gått ner 17kg på dom 5 månaderna. 

Jag kommer ihåg att dom första 10 kilona i pricip bara "rann" av mig. Men nu har jag inte alls samma tur. Jag har ju bara gått ner bebisen i princip, och har i dagsläget 15kg från min "normala" vikt att gå ner. Jag vet att det bara har gått en månad, men man vill ju som känna sig fräsch igen. Funderar på om man skulle lägga om kosten litegrann nu innan man tar upp träningen, men jag blir ju så jävla grinig på diet! Och i ärlighetens namn så känner jag att det är så skönt att vara tillbaka till ett lite mer normalt jag, så jag vet inte om det är värt att tänka på ens! Jag var verkligen inte i mitt esse när jag var gravid. Sur och grinig mest hela tiden. Men jag hade det ju inte så lätt. När jag tänker tillbaka så är det verkligen skönt att ha det där bortgjort! Sömnbrist och andra krämpor gjorde mig inte till en glad människa om jag säger så ;P Folk frågar ibland om jag får sova för bäbisen nu på nätterna, och då brukar jag säga att i jämförelse med slutet av graviditeten så får jag sova mycket!;) 

Så jag kanske håller mig till mina promenader några veckor till. Man hinner väl gå ner det så småningom, men nog vore det skönt om det kunde vara borta imorgon när jag vaknar!;)

 

Nu tänkte jag skriva lite om den första tiden hemma med Alva. 

Det har gått väldigt bra med tjejerna. Dom älskar sin lillasyster och är väldigt stolta! Särskilt den äldre som vill visa upp henne för hela världen och sköta om henne;) 

Hon läser sagor, vaggar, har fått ge henne mat det var ju det absolut roligaste. 

Ronja säger hela tiden att hon är så söt, och vill att hon ska heta Rosetta. 

Vi har faktiskt bara varit med om en incident än så länge, och det var när Ronja vaknade en natt och Alva låg mellan oss i sängen. Det var inte populärt och hon sparkade henne faktiskt då... Då fick Johan gå iväg med henne och det var vilda protester och mycket skrik och gråt från hennes sida... Men inget efter det. 

 

Och jag själv då. Det var inte alls som jag trodde faktiskt att bli trebarnsmorsa. Men vi är väl inne på "smekmånaden" just nu, plus att vi fått väldigt mycket avlastning av Johans föräldrar som haft flickorna hos sig en hel del... 

Bella är inne i en trotsålder också just nu, så dagarna är fyllda av bråk och diverse testningar från hennes håll. Det kan vara ganska frustrerande, och många gånger vill man ju slita håret från skallen... ALLT ska gå till på hennes sätt, och snart vet jag då inte hur många mer diskussioner man orkar ta. Men jag försöker trösta mig med att hon är helt normal och att alla ungar ska gå igenom detta. Sen är Ronja ganska duktig på att trycka på rätt knappar om man säger så... Så på det hållet är det ju lite jobbigt. 

 

Alva har varit ganska gnällig också dom sista dagarna. Hon skriker den mesta av tiden hon är vaken. Jag tror det är magen som spökar... Vi har gått över till ersättning när min mjölk har tagit slut. Tre veckors helamning blev det den här gången och det är jag glad över. Sen hände något och jag har verkligen försökt, men när vi fick låna hem en bröstpump och det bara kom 25ml efter en hel timmes pumpande var det bara att inse, att det inte går längre. Det där med amning är ett ämne som jag tycker det pratas för lite om. Och att det enda man får höra att bröstmjölk är det bästa för barnet och att amning är så bra och mysigt sätter nog griller i huvudet på en. Det ÄR så mysigt och bra när det funkar. Men när det inte funkar så är det inte mysigt, och det är inte kul... Jag har gråtit många tårar under dessa stunder, och jag önskar bara att man kunde höra att det viktiga är att barnet får mat, inte hur det får mat. Då kanske man hade kunnat släppa det lättare utan att må så fruktansvärt dåligt:( 

Men nu är det som det är... Idag på BVC kanske dom sista tårarna över det har spillts. Hon frågade hur JAG mådde och jag sa att jag mådde bra men att helgen hade varit lite jobbig eftersom att jag så gärna vill amma henne... och då var det som att något hände. För tårarna bara kom... Hon är verkligen sjukt fin hon som vi har, och hon sa att jag hade gjort det så bra och gjort allt jag kunnat, och jag vet ju det. Jag har ju suttit timme ut timme in, sprayat med syntocinon, pumpat med elpump ja gud vet alla knep man tagit till.  

Hur som haver så tror jag att när vi gick över till ersättningen så hände nåt med magen för hon är inte riktigt sig själv. Så det blir mycket vaggande här hemma just nu... hoppas att det ger med sig snart...