Den började inte bra kan jag säga. Jag anmälde mig i somras till vasaloppet med målet att under 2015 klara en svensk klassiker. Men träningen kom inte riktigt igång... Nåt löppass här och där blev det.

Men sen kom vintern och det enda som saknades var snön för att börja åka skidor. Jag hade ett par som jag fick ta över efter min svärmor som jag tänkte danka av på min premiärtur.

När dom öppnade spåret på kanis tog jag dom och åkte fylld av glädje dit. Jag kanske ska säga nu att jag inte har stått på ett par skidor sen jag gick skolan. På idrottstid. 

Spåret börjar med en liten liten backe. Som jag absolut inte tog mig uppför... Det var ett skidtag fram och sen glidandes det dubbla bakåt. Jag blev ju naturligtvis jätteupprörd, jag tänkte ju att det skulle vara lätt att åka. Nåja jag fick knata upp innan jag fick möta nästa problem. Att åka på plan mark. Jisses. Det gick inte alls. Jag var som bambi på hal is. Och fullt med folk var det på spåret och jag hade långa skidor och korta stavar. Såg nog rätt rolig ut för när jag blev omkörd så log mina medmotionärer åt mig så där "lycka-till-aktigt". Jag tog av mig skidorna och tänkte att jag åker på sportaffären nästa dag och köper fäst tejp. Då jävlar ska det gå! Har ju hört att det här är den nya mirakelgrejen... 
Sagt och gjort står jag i affären där dom är lite så där men snälla lilla vän, inte kan du ha fäst tejp på fiskfjäll, du måste ha nya skidor. Ja vad vet jag?! Det gjorde väl inte saken bättre att dom var en si så där minst 30 cm för långa.... Så jag kom hem och sa till Johan "det var en jävla dyr tejp det där!!"....  - "haha så du köpte nya skidor ändå?"... 
Jag tog mina nya skidor till spåret och begav mig upp för den första backen, och det gick väl bättre än första gången. Upp... men inte ner. För då jävla spåra jag ur så det rök baki mig, haha!!

Men jag tänkte att man måste upp på hästen igen som dom säger och tog nästa backe också. Kan säga att spåret svängde. Men inte jag... ;P Jag for ut i ris och snår och träd och trodde en sekund att jag hade knäckt mina nyinköpta skidor. Då for jag hem. Punkt. 
Efter det där andra passet har det varit fullt med skidelever på spåret nästan varje gång jag varit ute och jag låter dom åka som proffs, så håller jag mig på sidan om på det plana spåret som är typ 400m långt. Ganska enformigt att åka runt runt runt 100 ggr!! Nästan så man blir yr i bollen... 

Men så igår hade dom förlängt spåret, och jag var där sent. Ensammen (med lotta men hon är ju lite av min pt så det är ok), tror ni jag blev nå lycklig när jag såg spåren gå in mot skogen!:)

Så jag var ju snabbt på det. Till slut kommer jag till en gul jättestor skylt där det står "VARNING!! BRANT BACKE". Och i mitt huvud tjuter det "VARNING VÄND OM!!!!" Jag "smyger" fram och tänker att jag tittar väl ut på stupet.... ungefär. Å ALDRIG ATT JAG SKA NER DÄR!! Vänder om och börjar oroa mig för att frontalkrocka med andra åkare när jag inte kan kliva ur spår "i fart" så att säga (blev ju fel håll). Så jag vänder igen och ber till gudarna att ingen ska komma och se mig... Närmar mig backen igen och börjar ploga för kung och fosterland, med hjärtat i halsgropen. Vet inte riktigt om jag törs titta men tänker att det är nog säkrast eftersom att spåret även svänger. Skrek lite i falsett...  och insåg jag att jag just hade tagit min FÖRSTA backe utan att spåra ur/kraschlanda/vurpat! Lyckan var total så jag tog ett varv till och andra gången åkte jag ner!:) Det var så härlig snö, och nu har jag förhoppningar om att jag ändå ska lyckas ta mig runt med mycket träning. Jag är ju skitdålig på detta så mitt enda mål är att ta mig i mål, att dom inte hinner dra repen så jag måste avbryta... 5 mil av 50 som jag tänkt hinna åka innan det är dags är gjorda och jag springer betydligt fortare än vad jag åker skidor så min utgångspunkt här är ju inte bra!! Men kämpa det ska jag!! Med svett, tårar och många blåmärken (säkert många ofådda också) är jag på G!