Jag fastnade framför "livet på BB". Minnen kommer tillbaka...
Man lider med mammorna under krystningsarbetet. Fyyyyyyyy satan så ont det gör!
Jag ska inte säga att det var en enkel sak, men efteråt så känns det som att man överdrev smärtan, inte var det så farligt.
I dagens avsnitt sa dom att dom flesta mammor får panik precis innan krystningsarbetet ska starta. Dom skriker jag kan inte, jag kan inte, och en del ber om kjejsarsnitt och de starkaste droger som finns. Då vet man att det är nära...
Jag kommer så väl ihåg när Ronja skulle födas. Jag var en av de...
Jag skrek att "det går inte, det går inte" och "jag kan inte, jag kan inte"... Det gjorde så ont.
Jag trodde jag skulle slitas itu. Det sitter fortfarande i, och i ärlighetens namn känner jag fasa inför nästa gång det kommer att ske... För det kommer bli en nästa gång. Det är vi överens om;) Vi är bara lite oense om när... Johan vill ha dom tätt. Själv är jag lite skraj med bagaget efter Ronjas förlossning, som inte alls blev som jag hade tänkt mig. Allt startade precis som med Bella. Det var indentiskt. Exakt lika få minuter mellan värkarna på en gång, så jag visste att nu jävlar kommer det att gå fort. Och med Bella trodde jag att det var minst 24 timmar kvar, när det i själva verket bara var två... Så jag fattade ju som aldrig att nu kommer hon? Till och med sekunderna innan hon kom trodde jag ju att det var timmar kvar... På två krystvärkar var hon ute, och när hon kom kommer jag ihåg att jag sa till Johan att det där, det kan jag göra om imorgon. Just för att jag trodde att jag skulle ha så ont hur länge som helst.
Men jag hör visst  inte till "den vanliga skaran"... Så när jag skulle föda Ronja tog jag värkarna med ro.
Jag var lugn och sansad, för jag visste att det här kommer inte hålla på länge. Snart snart är det över...
Men hon vägrade komma ut. Hon satt evigt fast... och alla skrek åt mig att nu Zara måste du ta i... Ordentligt (hennes hjärtljud gick ner)! Men va gjorde jag inte då?!?! Det gick inte att göra mer. Snitta mig, gör vad som helst. För hon sitter evigt fast. Efter varje värk åkte hon tillbaka... En cm fram, en cm tillbaka... Jag skakade i hela kroppen av smärtan i värkarna. Jag kommer ihåg det som vore det igår, hur mina ben skakade som asplöv...
När hon väl kom fick jag höra att hon kom med huvudet "fel" väg. Alltså med näsan mot taket, iställen för ner mot golvet. Dom sa att jag var så duktig, och att det är tufft att föda så, men inte fan vill jag vara med om det en gång till...
Samtidigt känner man när man ser programmen en obeskrivlig längtan! Det är det mest fantastiska man kan göra. Att bli mamma är det största som finns, och ingen kärlek är så stark som den till sina barn.


(ser ni smärtan i mitt ansikte, till och med efteråt?)

Men nästa barn kommer inte så tätt. Jag vill att Isabelle och Ronja ska växa upp så dom kan leka tillsammans och få ut det bästa möjliga av varandra innan vi behöver lägga ner energi på en nyfödd. Jag älskar dom så ofantligt mycket! Och det är det bästa jag har gjort, men ibland kan jag känna att Isabelle har fått bli lite åsidosatt på grund av Ronjas behov. Och det skär i mammahjärtat när hon vill ha uppmärksamhet som man inte kan ge henne för att man måste amma, eller byta blöja när hon inte ens förstår (när ronja var nyfödd) vad "du måste vänta betyder"...

Men en sak är säker, det finns inget mäktigare än känslan att föda ett barn, och kärleken till det efteråt.
Och varje gång en bebis kommer ut i dessa avsnitt kan jag tala om för er, att då grinar jag!;)

Som avslut tänker jag citera en barnmorskas ord från dokumentären:
"jag fattar fortfarande inte att bebisar föds som de gör. Jag fattar fortfarande inte att de kommer ut från nåt så litet. När mammorna håller dem första gången tänker man att den aldrig skulle kunna stoppas in i den magen igen".