Jag har tänkt bra länge att skriva några ord om Johans deff. Det var 40 slitsamma dagar, inte bara för honom. Utan för hela familjen... Jag är stolt över honom som klarade det, det hade jag aldrig gjort. Stenhård koll på maten, vägning av alla livsmedel och ett jäkla räknande hit och dit på kalorier. Det jag hatade mest var att vi aldrig åt mat tillsammans, utan man fick sitta där själv och stint stirra in i väggen som var min bästa bordskamrat. Han är inte så trevlig, säger inte så mycket... Sen de sista 10 dagarna skulle han ligga på 800 kcal/dag. Och då bar flyttlasset iväg. Jag och flickorna flyttade till Vidsel, för det där som kallas humör växte hos Johan. Han var hela tiden irriterad och orkeslös (vilket ju faktiskt inte är så konstigt - själv hade jag nog slagit till varenda människa som pratat med mig). Det där ville vi inte veta av. Och helt plötsligt förstod jag inte alls vafan han skulle hålla på med den där skiten för. Det gick ut över allt, ingen dag var längre rolig.
När han sen var klar och jag träffade honom, rakad och allt. Då önskade jag det jag aldrig någonsin trodde jag skulle önskat... att han aldrig rakat bort skägget. För där under var ett skelett. Jag undrade om min karl hade fått cancer och skulle gå och dö, så mager var han. Det tog väl sisådär en vecka innan jag kunde ge honom en ordentlig puss. För det första så var det fruktansvärt osexigt, och för det andra kändes det som jag var otrogen. Han såg ut som någon helt annan. Och kan ni tänka er hur det känns att ligga och kramas med en karl som har 8% kroppsfett? Det får en lixom att känna sig som en fet valross!

Han gick in i detta för att se om han skulle klara en tävlingsdeff. Utan någon att tävla med. Utan något egentligt stöd. Så nog måste man ge han cred. Detta är resultaten:

Nu är allt klart, och vi är tillbaka till en vanlig vardag. Halleluja!