Denna dagen började med världens ångest över att gå till jobbet.

Första dagen på länge, och så skulle Johan åka till Kiruna senare under dagen...

Det kändes som att jag bara ville dra täcket över huvudet åsså skulle det vara igår igen!

 

Johans telefon började ringa, och det visade sig att hans bror försovit sig och ingen fick tag på honom. Eftersom att han bor i Piteå så var det bara för Johan å klä på sig för att vara "Martin" (dom jobbar på samma ställe) tills han skulle dyka upp. Då kändes det ju iaf lite bättre för min del eftersom det inte hade spelat någon roll ifall jag var ledig eller ej då han ändå skulle jobba...

Men ju mer klockan närmade sig 11 (och Johans tåg skulle gå) desto större blev min klump i magen. Usssh, det här känns inte alls nå bra!! Då kom han förbi mig på jobbet och sa hejdå... Men nu vet jag ju iaf att han kommer hem till helgen, och det känns ju bra! Det kunde ju ha blivit rivstart två veckor i sträck...

Ja, och sen skulle jag gå hem. Till en tom lägenhet och äta middag helt för mig själv. Ussh, du hemska känsla! Sofie, du förstår väl att jag kommer att våldgästa er dygnet runt i ett halvår typ för att inte få tristess...;)

Nej, men det blir nog bättre med tiden det här. Han har ju åkt iväg några gånger förut, men då har jag ju vetat att det bara är en vecka, och nu är det ett helt halvår. Sex månader... Det känns som en väldigt lång tid....  Jag hade iaf ett väldigt fint inlägg då jag kom hem. Jag blev super glad honey, tack för alla underbara ord!!

Du är den finaste i hela världen, och jag har haft sån tur som träffade dig!:)