Jag var så slut igår att jag somnade innan huvudet tog i kudden!

Men nu tänkte jag skriva lite om gårdagen för den som vill läsa☺️ (varnar för långt inlägg...)

Vi kom fram till vårt boende i fredags och jag var totalt färdig efter 12 timmar i bilen. 

Ont överallt och lätt illamående, då ändå lyckligt ovetandes om vad som bara några timmar senare skulle bryta ut... 

Vi packade upp och la oss. Jag vaknade runt 3 och hade såna kramper i magen. Tog Alvedon och kröp ner bredvid Johan och sökte tröst (fast han sov ju som en stock). Tog ett bra tag att somna om och när väckarklockan ringde var det inte ett dugg bättre. Mitt resesällskap började prata om tävlingsnerver (mina är rätt dåliga😂) men jag visste att dom hade fel... Trodde däremot att det var nåt mer allvarligt än magsjuka först som var på g, så när illamåendet kom som ett brev på posten blev jag nästan lättad. Konstigt nog. Självklart väldigt besviken och arg men Vasaloppet finns ju kvar...

Vi gick på mässan hämtade ut våra lappar och skulle väl titta runt men jag klarade inte det.

Jag svettades och frös om vartannat, var svimfärdig, så jag hittade en soffa och parkerade mig i den tills de andra var klara. 

Vi gick för att äta lunch. Tänkte att det skulle kanske lätta om jag får i mig nåt. Men jag fick inte i mig mycket och där och då bröt allting ut. Jag fick springa på toa två gånger sen fick Johan skjutsa tillbaka mig. 

I stugan sov och sket jag. Hela lördagen... Jag tömde hela systemet kan man väl säga.

Där fick jag också beskedet att Alva låg hemma med magsjuka hos farmor 😔

När jag äntligen slutade så försökte jag få i mig nåt, vad som helst för jag kände mig så tom inuti. Men vad än jag stoppade i magen framkallade kramper. Försökte äta av middagen men det var inte mycket som gick ner och dessutom kom det ut igen... Några godisar sent på kvällen var det första som fick stanna kvar. 

Här hade jag ändå bestämt mig för att om jag har åkt hela vägen hit så ställer jag mig banne mig på startlinjen om magen tillåter... Så galen man är🙈 Så får vi se hur lång resan efter skidspåret blir. Jag skrev upp spärrtiderna på handskarna och noterade även att om jag skulle slå fjolårets tid med 30 minuter som var mitt mål så måste jag hålla 7.30 tempo hela vägen. Så hoppades jag på mirakel, att jag skulle vakna och må bättre. 

Söndagen studsade jag upp och började hinka i mig vätskeersättning. Fick ont i magen av det också. Dom andra börjar säga att om jag ska åka måste jag få i mig nåt. Jag tröck lite spaghetti och köttfärssås i bilen. Vi körde till sälen. Fick akut uppsöka närmaste bajamaja men efter det var det som att det blev bättre. Jag kunde äta två carboloaders och en energibar och dricka igen. Ställde mig i startfållan och jag kan säga att fast jag var beredd på det så kändes det rent ut förjävligt att stå där absolut längst bak. För det var där jag hamnade. Vi var alldeles för sent ute för att hamna långt fram i det sista ledet. 

Startskottet går och jag tänkte att ja men här får vi väl stå och trampa hela dagen. Men efter vad som upplevdes som en minut så började vi sakta men säkert ta oss framåt. Första backen tog ca 1 timme och 10 minuter och där och då kändes det hopplöst att slå fjolårets tid. Jag var ju typ sist med 15000 andra att trängas med. Jag hade nån plan att lägga mig på sidan men där gick det absolut långsammast... Hörde i lurarna att jag hade ett tempo på 45min/km😱

Till första kontrollen, Smågan, 11 km, tog det 2 timmar. Det fanns inga spår att åka i, allt var en enda välling och det gick under större delen av sträckan inte att köra om någon... Min enda fördel var att det gick så sakta att jag inte blev påverkad av min näringsbrist. Jag drack och drack, intog gelé och körde vidare mot mångsbodarna.

Här kunde man börja försöka köra om. Men det var inte lätt när det inte fanns spår. 

Jag gasade på och tänkte på varmkorven som utlovades av Stig. Jag kommer in men ser honom ingenstans. Känner mig stressad så jag trycker blåbärssoppa och gelé och tutar vidare. Jag vet att han även kommer stå två kontroller fram och där har vi sagt en plats också... Så jag vet vart han kommer vara.

Sträckan till Risberg börjar jag känna mig lite skakis. Tänker stundvis att jag är galen som står på det här "spåret". Jag går åt sidan och får ta nödproviant i form av krampförebyggande tabletter för jag kände det var nära i benen, samt äta en till bar fast det bara var någon km kvar till Risbergs kontroll. Jag visste att det inte skulle gå hela vägen på bara pannben. Här känns det som att det bara är uppåt uppåt uppåt... Och jag som åkt förra året vet att nästa sträcka kommer kännas (om möjligt) ännu värre innan nerförsbackarna börjar komma. I Risberg tror jag att jag svepte 2 blåbärssoppor, 3-4 energidrycker och två vatten på en gång. Dom skrattade lite åt mig och frågade om jag ville ha mer. Sen var det en som kom och tog alla mina tomma muggar😊 Jag var så torr i munnen att det kan nog ingen förstå. 

Jag tutade vidare mot evertsberg med varmkorven som morot åter igen. Denna sträcka var det bara min vilja som tog mig fram. Jag kände mig evigt säkert tom på energi men började även förstå att min tid var ganska bra (i mina mått). Det gav mig den knuff jag behövde. Jag la av litegrann på tempot och kände att det blev lite vimsigt fram och tillbaka. Jag tog allt som erbjöds av folk runt spåret. Det var nån chokladbit, en kaffe, sportdryck. Jag kände en bit av vägen att det hade varit skönt att ge upp. Men det växlade konstigt nog med en euforisk känsla av att jag faktiskt lyckats ta mig så här långt fast jag var så trött. när jag äntligen kom fram ville jag bara ha vatten. Jag hinkade i mig och började leta efter stig. Såg han ingenstans och jag ville inte ödsla tid på att leta så jag tröck mer energigele, buljong och soppa. Här kom jag på att man kunde dricka buljong som är salt! Hade nog behövt det tidigare🙈 hur som helst så kände jag mig på banan igen så jag bestämde mig att nu tar jag mig hela vägen till mål. Nu äntligen kommer ju nedförsbackarna och den värsta sträckan är faktiskt avklarad. Så jag gav upp varmkorven och fortsatte. (Fått höra att han spanat efter mig men inte sett mig någonstans). 

När jag väl kommer utför var det en sådan befrielse. Tills jag insåg att mina muskler är för trötta för att orka bromsa. Jag ville ha plant igen haha😂 

I oxberg fick jag krut i mig då jag insåg att man kanske till och med kommer under 11 timmar (för andra är detta kanske ingen stor bedrift men för mig är det oerhört stort!) och här skulle jag väl egentligen haft förstånd att stanna och Valla på fästet. För det var totalt borta och jag kunde bara staka, för försökte jag nåt annat var jag som bambi på hal is. Men jag tänkte att det är ju ingen idé att valla fäste för utförsåkning. Jag tänkte att eliten åker ju helt utan, uppför till och med och glömde väl bort att jag inte hör till den skaran själv 😂

Jag blev galet frustrerad på alla som bromsade framför mig i backarna ner, av två anledningar. VARFÖR BROMSAR MAN NÄR MAN ÄNTLIGEN FÅR LITE FART UNDER SKIDORNA?! 5 mil i slowmotion och när man äntligen får känna vinden i håret så bromsar dom😱 Andra anledningen var att mina ben inte orkade bromsa. Det var ett under att jag klarade det för det krampade nå så jävulusiskt nerför. Första gången det hänt och det var väldigt smärtsamt. När jag kom till hökberg poppades det go musik i högtalarna och jag svepte en 8 muggar med sportdryck/vatten/soppa och körde vidare mot den sista kontrollen eldris. Här blev jag arg på mig själv som inte orkade staka fortare, men fick försöka känna mig nöjd över att jag kommit så här långt. Nu visste jag att jag tar mig hela vägen in i mål.

Jag började känna mig totalt slut i mage/rygg av allt stakande. Är glad att det är  i princip det enda jag tränat på under de få pass jag fått till i år annars hade detta inte gått. 

Sista sträckan från eldris till mål, 9 km var dom längsta km under resans gång. Jag var noga att hela tiden fokusera på sträckorna mellan kontrollerna och inte sträckan kvar ända till mål. Det är den kortaste biten men kändes nog som två mil. Kanske för att när man åker Vasaloppet 9 mil och kommer till sista kontrollen så är målet runt kröken tänker man. Tror det var kring 2 km kvar när jag ser en upplyst uppförsbacke som heter duga. Ungefär som jävulsbacken på åsen, och jag tänkte NEEEEJ!! Jag pallar inte den där. Jag hade kunnat börja gråta ungefär. När jag sen närmar mig ser jag den mest älskade skylt jag någonsin skådat!!😍 

"obs spår delas" och så är det pilar för oss vasaloppsåkare att köra till höger, halleluja. Tänk att humöret så fort kan pendla från uppgivenhet till total lycka😊 just då i den sekunden upplevde jag en dejavu från förra året. Hur hade jag kunnat glömma den där  backen och skylten som jag älskade lika mycket då😂 glad blev jag! Här började löpare att åka om mig och jag orkade inte riktigt haka på som var min plan när det var så kort bit kvar. Det fick gå i det tempo min kropp klarade av. Jag passerade portalen (målgången) "i fäders spår för framtids segrar" och fick en tid på 10.39:19. 

1:15:17 snabbare än ifjol! Det känns fantastiskt med förutsättningarna jag hade i år!! Jag är superstolt och kan nu registrera min klassiker på 29:16:35👌✌️💪

Tänk att det gick vägen trots magsjuka dagen före, en smula energibrist, start absolut sist och ännu sämre (trodde det var omöjligt) spår än i fjol! 

Om jag någonsin åker det här igen ska jag definitivt seeda upp mig, vara frisk och ha ett par andra skidor än mina nybörjarskidor. 

Och så har jag lärt mig en sak om mig själv som dom flesta andra tydligen redan vet😂

Att när jag väl bestämt mig för något, så finns det nästan ingenting som stoppar mig. 

Den meningen får avsluta detta långa inlägg😊