Idag har jag kännt mig som pretty woman. Inte i den bemärkelse att jag är snygg som Julia Roberts, utan för att jag shoppat och shoppat och shoppat loss för pengar som inte är mina. Jag syntes nog inte ens där jag gick. Påsarna lixom vällde över mig och där nånstans i ett hav av plast var jag. Det var inte meningen att jag skulle handla så mycket. Men är det inte alltid då man hittar mest? Nu är det föbud för mig att besöka stan resten av detta år typ... Har ikväll också invigt klätterutrustningen. Högst upp kom jag på en grad 4 led och njöt av att jag klarat den utan ett endaste fall! Jävla duktig jag är! Men inte fick jag njuta länge... För då inser jag att Johan börjar göra klart för att FIRa ner. Jävlat livrädd blev jag! Jag trodde det skulle gömma sig någon fin stig att vandra ner på. Jag hyperventilerade och fick kallsvettningar. Jag nästan skrek åt johan att ner den vägen tar jag ej! Inte första gången jag klättrar och aldrig gjort de förr. Fan va högt upp vi var. Allt börja lixom snurra runt. Men sitta kvar där högst upp på en klippa var ju inget alternativ så de va bara att börja ta sig neråt. Inte gick det fort inte. Men eftersom jag skriver detta så överlevde jag ju uppenbarligen? När vi står där nere fick jag veta att det fanns en stig ner. Fan vad arg jag blev. Jag slits mellan ett begär att inte prata med johan på ett par dagar och en underbar känsla av att faktiskt ha firat mig ner för första gången från den höjden!