Jag funderar på att gå och lägga mig. Jag är trött. Men jag tar mig lixom inte dit? Någon som känner igen syndromet?:P Känns ändå bortkastat att göra ett försök. Jag vet att jag kommer att vrida och vända på mig i flera timmar och efter en miljon kräkattacker så kanske jag lyckas somna. Kanske låter negativ. Men det, kära vänner, är jag inte:) Nu är det snart 11 dagar kvar till bf, och trots alla sömnlösa nätter den senaste tiden så börjar jag nästan känna en viss ångest. Snart är tiden ute. Snart är inte den mysiga magen kvar. Alla rörelser och det fina med att vara gravid kommer att vara borta. Jag kommer att ha våran bäbis i min famn, och det kommer att vara underbart och slå allt. Min längtan efter dig är stor. Men graviditeten kommer vara slut. Jag saknar den redan. Fast den inte är över. Fast jag inte får sova. Fast jag får typ panik varje natt av all halsbränna som ingen medicin biter mot. Det är så konstigt det där...