Det är lixom ingenting som går som det ska.
Liten blev sämre i Tisdags. Det lilla jag fick i henne kom som en fontän i retur.
Hon luktade aceton i munnen. Jag ringde barnmott. i sunderbyn och vi fick komma in. Hon blev inlagd. Vinterkräkan sa läkaren att han trodde det var. Och att hon luktade frätande ur munnen berodde på uttorkning.
Vi har gett henne vätskeersättning blandat med sockerdricka. Det gillar hon, hon suger i sig det direkt!
Jag har kännt den här veckan hur mina krafter har lämnat min kropp och mitt psyke. Jag har gått på sparenergi... Har tänkt att nu är det iaf inte så länge kvar så kommer Johan hem... Så ringer han på Tisdag. Säger att han ligger på sjukhus och har opererats. Han har brutit fotleden på två ställen och det är så illa att han inte får sätta ner foten på 6 veckor till att börja med. Förmodligen blir det längre än så. Jag tycker så synd om honom som bara får ligga i soffan och känna sig hjälplös och inget kunna göra.
 Jag tycker synd om mig själv också!! Och jag skäms inte det minsta lilla över att säga det...
En vecka av barngråt och sjukdom har tärt på mina krafter och jag längtar efter en sovmorgon. Men den ser ut att vara månader bort.
Jag vet att jag har underbara vänner och familj som mer än gärna ställer upp. Men dygnets jobbiga timmar känner man sig så ensam. Fy fan vad starka ni ensamstående föräldrar är!! Ni gör ett så bra jobb, det ska ni veta!