Min chef ringde till mig för någon dag sen och undrade lite hur jag har tänkt med föräldraledigheten. Vi har pratat om det nån gång och Johan har sagt att om vi måste börja med ersättning till Ronja så är han gärna hemma med flickorna ett tag. Aldrig!! Sa jag då. Jag ska vara hemma minst ett år! Gärna längre. Min plan börjar gå mot hemmafru si så där....... livet ut (gärna lyxfru). Tyvärr inser jag att det kommer ju aldrig gå.

1. Min make är inte rik.
2. Jag är inte heller rik...
3. barnens dagar är inte i närheten så många att det skulle gå.
4. .... och så många ungar att det skulle gå har vi verkligen inte tänkt ha

Jag får nog smida på det här ett tag och komma på någon bättre plan.

Men nu tappade jag tråden. Jag började faktiskt känna mig liten rutten, som faktiskt har en karl som vill vara hemma med sina barn (hur många har det?!). Och sen hindra honom. Så jag sa till min chef att vi skulle surra om det och så skulle jag ringa tillbaka. Vi disskuterade litegrann och kom fram till att jag ska vara hemma ett år, och om han vill vara hemma så får han ta dagar på Bella. Då kan vi vara hemma tillsammans. Perfekt! Detta beslut känns riktigt bra! Hoppas Johan har ro att vara hemma lite med oss nu. Det är ju så mysigt. Hela december får vi tillsammans iaf!:)