Ibland kommer jag på mig själv med att vara 25, på väg in i 26 årsåldern. Då får jag panik. Vad fan hände med alla mina lyckliga tonårs-år?! Men då pustar jag snabbt ut igen eftersom att jag varken är 25 i huvudet, eller till utseendet. Och så går jag tillbaka till min bubbla där 18 år känns ganska bekvämt.
Om jag skulle beskriva mig själv som mor, skulle nog tonårsmorsa passa perfekt. På grund av min osäkerhet. Jag ber väldigt ofta folk i min omgivning om hjälp och frågar om allt! Kanske inget man förväntar sig av en 26-årig kvinna men jag försvarar mig med att det är mitt första barn. Imorse tog jag dock vuxen byxorna på mig och bestämde mig för att lägga min osäkerhet åt sidan och stå på egna ben. Jag hade tänkt ringa till min syster eftersom att det åter igen var dags att gå med Isabelle på babysim. Jag tycker att det är lite bökigt att ta hand om henne själv så jag brukar ha någon med mig för att underlätta. Iaf så la jag undan telefonen imorse då den där osäkra känslan kom smygande igen... och jag bestämde mig för att klara det själv. Det gick över förväntan bra, även om jag fick frysa en stund eftersom hennes behov att få kläder på sig är lite större än mina. Visst är det skönt att kunna humpa över henne i en varm famn som tar hand om henne medans man får koppla av under strålarna för fem sekunder utan barnskrik. Men nu har jag iaf provat gå dit själv, och faktiskt så kändes det bra för min självkänsla!