Jag blev utmanad av Lotta. Och jag ska faktiskt ta utmaningen på allvar. Så det finns nog många som blir ckockade av att läsa det som komma skall...
Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex ÄRLIGA saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
 
1. Jag har en väldigt osund syn på min kropp. Som tur är så är jag ju medveten om att den är helt sjuk, vilket nog är den enda anledningen till att jag själv inte är sjuk på riktigt. Jag hatar att se mig själv naken, det enda jag ser är fel och brister. Jag känner mig ofta sjukligt tjock och obekväm i situationer där man är lättklädd, tex badhus, vilket gör att jag drar mig från att motionssimma, fast jag egentligen skulle vela göra det oftare. Om jag väl går dit så är det under tider då det nästan är tomt. Om jag går på äventyrsbad så är jag alltid under vattenytan, och om jag bastar så är det alltid med handduk. Det här är nog ett av mina största problem. Jag har dock aldrig kännt mig lika vacker och attraktiv som nu när jag är gravid!=)

2. Jag hatar att Johan är allergisk mot djur. Detta är den enda brist jag kan hitta hos min karl, och det är inte ens hans eget fel, så jag får väldigt dåligt samvete när jag tänker så... Jag älskar ju djur och har alltid levt med djur. Det kan skära i mitt hjärta av saknad efter Hero och Tjorven trots att det snart är två år sen jag var tvungen att lämna bort dom, och sista gången jag fällde tårar efter dom var nu när jag skrev det här. Jag vill fortfarande hämta tillbaka dom, det är nästan en av de största outtalade önskningar jag haft...
  
3. Jag tycker om våra bästa år! Jag missar aldrig ett avsnitt av det om jag är ledig och hemma. Dock så ställer jag ingen klocka efter det och jag anpassar inte mitt liv efter serien. Men det piniga är ju faktiskt att erkänna att jag tycker om det och följer det. Sen kan man ju missa en månad och ändå ha koll på vad som hänt, haha....

4. Jag har ingen kontakt och ingen relation med min mamma. Jag tänker inte skriva anledningen till det på min blogg för både min och hennes skull, men det är det absolut jobbigaste i livet att inte ha henne vid min sida som en dotter ska ha sin mor. Eller iaf så är det vad som känns som att jag saknat mest under min uppväxt...

5. Innan jag blev gravid var jag beroende av nikotin (och det kan fortfarande kännas lite jobbigt stundvis nu). Innan jag träffade Johan så rökte jag. Jag skämdes dessutom över det så jag höll mig till att jag bara feströkte, men mina närmaste vet ju att läget inte var riktigt så. Han tål inte rök och blir väldigt sjuk av det så jag bestämde mig för att sluta med det. Då började jag istället snusa. Dagarna då man jobbade var vääääääääldigt långa kan jag tala om. Snus på vägen till jobbet, på rasten då man böt om. och sen vänta flera timmar tills man kom hem och äntligen fick en, haha... När jag tänker tillbaka på det känns det så jävla töntigt! Det är ju bara att säga att man snusar, eller röker egentligen.... ?!

6. Jag har en kämpe i mig som dom flesta nog underskattar. När jag blir tävlingsinriktad ger jag aldrig upp! Om du säger åt mig att jag inte klarar en grej så ska du se att jag gör det bara för att du säger att jag inte kan. Så här gick det till när jag och Johan gick Fjällräven Classic (en vandringstävling efter kungsleden som är 11mil lång): Johan pratade om denna tävling som han alltid velat gå. jag tyckte den lät tuff att klara av och särskilt med måltiden han hade satt upp på 36h. När vi började gå och träna med tyngder började det gå upp för mig hur jävla långt 11 mil egentligen är! Jag fick lite ångest över vad jag egentligen gett mig in på, men jag sa till mig själv att har jag en gång sagt att jag ska göra det då ska jag fan inte balla ur! Jag hade en väldigt positiv inställning hela tiden också, och tänkte inte en enda gång att det här klarar inte jag. Droppen kom faktiskt när folk började fråga johan varför han tog med sig mig om han ville gå den på 36h, och när folk började säga till mig att vi skulle sätta upp realistiska mål istället. En på jobbet sa att han hade ett gäng killkompisar som klarade det på 48-timmar och då hade dom tränat hur länge som helst. "Så om ni klarar det på 36 då blir jag imponerad!" med lite sarkastiskt ton (som jag tolkade den...) Men va fan! Är det ingen förutom jag som tror på mig själv?! Johan frågade mig också om jag trodde att jag på riktigt skulle klara det... "jag ska allt visa er!" Efter vi hade gått 7 mil pajjade johans knä och vi tog oss fram i snigelfart. Jag gick dom sista 3 milen helt ensammen. Men jag funderade inte en sekund på att ge upp. Jag kom i mål också. På 35 timmar! Och med vetskapen att jag hade klarat det flera timmar bättre om vi inte hade haft sån otur med Johans knä. Det var så skönt att komma hem och säga till alla som inte trodde på mig att jag klarade det! Underskatta aldrig mig!;)
Jag utmanar: Sofie, Johan W, Jon, Malin och Emilie